Pica pica

Två skator. Den ena herre på fröplatån, den andra på väg att utmana. Kanske.
Idag är finalen på den allmänsvenska fågelräkningen! Tänkte lägga in en länk, men det går ju för fan inte att räkna pippi så här dags...
Utom de här två ovanför!

epic fail

Min tumme liksom softar och släpar sig på touchscreenen och då ibland när man chattar så skickas meddelandet innan man är klar.
Det kan gå illa.

HDR

 Min iPhone har inte bara en kamera, utan även en kamerafunktion som heter HDR*. Vad HDR står för vet jag inte så noga, men den ska tydligen moffa ihop flera exponeringar till en "optimal bild".
...
Så nu funderar jag på att stämma Apple, eftersom det inte finns någon varningstext om att inte använda funktionen vid plåtning av foxterrier.

Kolla! Flygplan som kappflyger över Byhåla! Nästan för mycket spänning. Man går ut på en stillsam promenad med sin lilla vovve, och VROOM, jetplan i himmelens höjd. Cheezus.
Hmm, nu vill jag ha ostbågar....


*) Himla Dum Rotsak
Hela Din Rumpa
High Definition Rampage
Hör Det Rasslar
Halv Detalj Rubbas

ordning är relativt

Jag vill också ha en sån här fin verkstad att ha allt småttigt och gottigt som pågår på hantverksfronten i. Tågvirke och glittriga band och färger och flätplattor och virknålar och järntråd och guldlera och mässingspik och små tänger och nystan och härvor och fårskinn och saxar och slipmaskiner och ringar och klämmor och papper och vax och pennor och gjutsilikon och penslar och sånt.

Plan B

Jo, jag skulle fläta ett alldeles hemgjort retrieverkoppel med min kumihumi (om jag ändå kunde kumihågi vad den heter?) dvs flätplatta till min lilla hund. Så jag mätte och måttade och fixade och satte igång.
Men jag hade mätt och måttat för kort, så det bidde inget koppel.

Det bidde en kattleksak!

trettonde = tjugondag

Knut, och då dansas granen ut, enligt traditionen. Detta var alltså i fredags, men jag dansar, likt herr Uggla, aldrig nykter, och numera är jag ju nykterist, så granen är kvar.
Men det gör ingenting, för den barrar inte.
Då tror ni* säkert att det är en plastgran. Fel, fel, fel!
Det är en plåtgran! Plåt låter kanske som något väldigt sparsmakat slags julgranssurrogat, tänker ni* då. Fel igen! Check diz oot:



På jul ska det vara glitter, guld och grälla färger i överflöd, och gärna ett överflöd av överflöd. Och lite extra glitter och krimskrams. Som ni* kan se på bilden så lyckades jag alldeles utomförträffligt med detta.


*) läsekretsen

Vad är det som händer???

Ni* vet säkert att man byter smaklökar med jämna mellanrum. De gamla försvinner någonstans och upp poppar nya. Som ibland inte tycker om samma saker som de gamla. Det tycker jag är lite elakt.
Men - ännu värre - nu börjar jag misstänka att jag har smaklökar i ögonen också.
Exhibit A. Och B, för de är på samma bild ju. Alldeles ovanför.
IAF, vi börjar med teförpackningen.

Ganska nyligen var jag i byhålan bredvid och införskaffade div livsmedel. När jag fick syn på denna rosa förpackning med små rosa och röda rosor på flämtade jag: "Åh, så fint!" (WTF?) och applåderade förtjust. Eh, hallå? Det enda smaksatta te som jag tycker om är Earl Grey i olika varianter. Och Lapsang om rökförgiftning klassas som smaksättning. Äpple och passionsfrukt? Skulle inte tro det, va?!
Det var jättegott.

Och inte nog med det. Bevis B. En rosa, hjärtformad kortlek med en seriefigurhäst som kramar ett hjärta, eller snarare en hjärtformad kudde. Och inte nog med det! För att inhandla denna monstrositet var man tvungen att köpa "Min häst", en serietidning för nätt och jämt tonåringar. Och yngre.
Och inte ens nog med det! Jag läste tidningen. Men tyckte inte den var särskilt bra. (Utom Mulle-serierna. (Mulle är seriefigurhästen, han som kramar hjärtat) Resten är väl bara en tidsfråga...)

*)läsekretsen

nästan som jackass

Nu ska jag berätta något som inte bara är based on a true story, utan verkligen är en true story. Jag satt i godan ro på hemlighuset, minding my own business, som man säger. Om man gillar att mixa olika språk.
Under tiden höll kattungen (se bild ovan) på och utforskade om det gick att hoppa upp på badrumsskåpet med cisternlocket på toan som utgångspunkt.
Det gick inte.
Dvs kattungen provade, misslyckades, och landade på sin mattes arma rygg och ena arm. Hon (kattungen) hade, vid landningen, samtliga klor utfällda, och krafsade vilt efter fotfäste i mattens känsliga skinn. Rakt genom mattens klädsamma pyjamasjacka. Matten skrek som en stucken gris, men var ju tvungen att sitta kvar, för hua om kattungen skulle ramla ner i toan! Usch. (Nudge, nudge)

Ja, det var bara det, det är synd om mig! Vet ni hur svårt det är att dutta alsolsprit på en strimlad rygg?

Ungefär lika svårt som att ta smickrande men ändå medlidandeframkallande bilder av densamma. Så nix pix.

Måste. Ha.

inledning

Väckte barnens mormor meddelst telefonsignaler när jag skulle önska gott nytt år... Precis som alla andra som släpats upp ur sängen av telefonen intygade hon att hon var vaken. Med sömndrucket darrig röst.
Hon frågade hur det gick med djuren, och jag informerade raskt om att katterna var helt oberörda och lill-Sven alldeles berörd, sen ungefär 20.30 då Byhåleiterna började smälla sina bomber, men att fyrverkerierna nu verkade tagit slut, och vovven börjat slappna av.
Sen frågade hon om "vi" (i Byhåla) hade såna där fina lyktor som svävar så vackert upp i nattmörkret. Det hade jag inte en aning om eftersom alla fönster var igenbommade av rullgardiner, andra gardiner eller annat mörkt för att hunden även skulle slippa se fyrverkerierna - blinkande ljus är också läskigt enligt liten 7:a. Men trots detta utbrast jag:
"Det tror jag verkligen inte!" med föraktfull stämma och sände ondskefulla tankar till de knogsläpande troglodyter som bebor Byhåla.
Och nu sitter jag här, skamsen, i det bleka vinterdagsljuset och skriver min bekännelse.
Så nyårslöftet får bli att inte fördomsfullt döma mina medmänniskor. Hoppas det går bättre än att sluta svära, vilket jag hållit på med sen förra årtusendet.
Gott Nytt År!
Fast det är ju bara ett påhitt. Vadå nytt år? Det vore väl bättre att fira vid midvintersolståndet. Då är det ju en vändpunkt på riktigt.
Kanske borde sluta tjura om oviktiga saker också. Eller så sparar jag det till "nästa år" :-D