What the ... ?

Det här fattar inte jag.

Kolla:

 Det här är ett paket tuggummi. Smaken heter tydligen "Waterloomelon" - vilket väl ska föreställa någon slags ordlek på watermelon. Det smakar vattenmelon-aktigt, så det är väl inte helt långsökt. Men Waterloo? Som i slaget vid?
Nog om detta, det är i själva verket mest förpackningen jag inte fattar. Ja, alltså jag KAN öppna den utan problem. OCH stänga. men dekoren, liksom. Gubbe med hatt. När man öppnar paketet är det som att man tar av hatten på gubben

Och då är han ett flintis rosa ÄGG under hatten. Som någon knackat och precis ska till att äta? Med sked?
WTF liksom.
"There is no spoon" vill man gallskrika rakt ut. Men there is ju en spoon.
Och vad har detta med tuggummi att göra, och / eller Waterloo?

Ännu ett av vardagslivets mysterier. 

bio

eftersom cellolektionen på min lediga fredag blev inställd för åttisjuttonde gången i rad hade jag en helt innehållslös dag framför mig när jag vaknade. En Jansonsk påse (4:44)
Så. Van resenär som man är, tänkte man att vaffan, varför inte ta en tripp till Stockholm. Häpp.
Åkte buss och tåg som vanligt, struntade i t-banan dock, promenerade till hötorget, schlank in på bio.

Ender's game. Inte så pjåkig. Ev. kanske slutet kan kännas lite halvlamt, men sitter man kvar tills eftertexterna rullat klart får man en väldigt diskret belöning, så att man kan känna sig som den enda personen som verkligen förstod filmen. Särskilt i mitt fall, eftersom alla andra i publiken lämnat salongen för länge sen. Ja, sen åkte jag hem. Som another day at the office, men utan arbete och inte så långdraget. Och med mer godis. There and back again på mindre än 8 timmar :)

Oh! Höll på att glömma det festligaste. Biljetten kostade 105 och stolnr var också 105 . Något för alla talmystiker och numerologer att sätta tänderna i.

Alla Hennstel skriver om tv (tror jag)

Personligen tycker jag att notisen är ganska roande, även om stavningen inte är så övertygande.

hådeteve

Hej svejs.

I den stora hålan, där jobbet är, har jag en arbetskamrat som vi kan kalla Gert. Alltså, jag har flera arbetskamrater, men nog om det nu, det är Gert som är viktig.

Han dök upp en dag på jobbet och såg extra nöjd ut, och det visade sig bero på att han bytt upp sig (hans formulering, jag citerar här) från iPhone till nån slags Sony. Jag har glömt vad den heter, men den är stor som ett litet slagskepp. Ett sånt som man kan ha i badkaret. Googla, vetja.

När jag tänker efter är det en nästintill skamligt bra liknelse, eftersom slagskeppsmobilen är "vattentät" - och om ni undrar vad skillnaden är mellan "vattentät" och vattentät, så är det bland annat den lilla flärpen som täpper till uttaget för laddsladden. Ja, för den kommer ju aldrig att bli otät eller ramla av eller nåt.

Både jag och min andra arbetskamrat, som vi kallar för Kerstin här i bloggen, (men för guds skull, EN av mina andra) tyckte att men herre gud vad gigantisk och ohändig den verkar.
Men Gert envisades, och påstod att den inte alls var oversized och/eller klumpig.

Vi bara: Jaja, do vara boss. Sankta Simplicitas hondar borjar taala maat....

Gert blev lite sur. Så vi bad om ursäkt och bad honom slå en signal till nån av oss, så vi kunde se gigantormobilen in action. Och Gert gick på det, stackarn, pillrade med visst besvär fram ett telefonnummer på den oceanlika skärmen och lyfte upp plankan till örat.
Kerstin och jag frustade av skratt.
Gert stampade ilsket med foten och utbrast: Det är faktiskt HD upplösning!
Oooooh! sa Kerstin och jag.

Och sen sa jag, lite elakt kanske: Så det är som att ha en femtifemtums teve och sitta jättelångt bort ifrån den?

Epilog. Några veckor senare. Gert säger att hans nya mobil är för stor och klumpig, så han ska byta. (ner sig antar jag) Både Kerstin och jag nickar instämmande och säger, ja kanske, en aning stor.
Alltså - vad snällt av oss! Hoppas tomten märkte det.