Omständigt. O m s t ä n d i g t

Ja hej svejs. I dagens blog* ska vi tala om irriterande ord. Inte i allmänhet, utan om OMSTÄNDLIGT i synnerhet. I senare tid har allt fler lagt sig till med det där fullständigt onödiga "l" mitt i omständig. Eller, ja. Något mer mot slutet. Nästan sist.

Gör man då en grimas eller himlar med ögonen eller grymtar irriterat, då dräglar de av lycka och sväljer all sin överskottssaliv så fort de nånsin förmår, för att mästrande kunna utbrista: "det är korrekt svenska" och därmed insinuera att det andra sättet är fel. DET ÄR DET INTE! I själva verket är bruket av omständig äldre än det av omständlig, som faktisk är en tyskinfluerad form. 

Inget ont om tyskar. Mer än att de stjäl alla handdukar och bygger fort av solstolar på alla turistorter där de förekommer, men deras språk är verkligen inget att ta efter. Man blir deprimerad av att tala tyska. Uttalandet av orden vrider ansiktet i dystra grimaser och lurar somatiskt psyket att deppa ihop. Det är sant! Googla själv får du se. 

Jag vill inte vara tysk. Inte heller tyskinfluerad. Hellre brittisk. Helst en britboy, lite hipster, lite anarkist. Men jag är ju kvinna, så i nästa liv kanske. Brittisk extra torr humor! Det, mina vänner, är inte det minsta "omständligt" och inte det minsta tyskt. (don't mention the war)

Fast i Scotland kunde jag tänka mig att vara kvinna. Jag skulle ta på mig min något nötta, men älskade aftonklänning, och frasande vandra nerför den magnifika trappan på väg till aftonens dinerande. Vi har inte mycket pengar, men är lyckliga... Och vi har en massa får och vackra ägor och så vidare. Vi? Ja, förmodligen knallar det runt en snubbe i kilt och gör mig knäsvag. Ja titta! Han ser ut som en något yngre Sean Connery! Wo-hoo!

Men jag förirrar mig bort från ämnet, och det är Rosamunde Pilchers fel. Dags för slutklämmen:

Det jag ville komma fram till är att det finns ett undantag. Att stava OMSTÄNDIGT med ett helt överflödigt L i, det är omständligt.

*) förkortning av weblog ju. Det där extra B'et har jag ingen aning om hur det klibbade fast. 

ett skogsinlägg

Eftersom det har regnat rejält, typ spön i backen, trodde jag att svamparna skulle skjuta upp som typ svampar ur jorden, och begav mig ut på en stärkande tur med min järnhäst à tre växlar.
Det var ju inte direkt jättegott om kantareller, och inte av andra svampar heller. Bo-hoo.
Men som vanligt i Byhåla finns det alltid något att glädjas åt. Se här en post-ironisk nick åt konsumtionssamhället och amerikaniseringen av svearnas och götarnas rike.
Mitt ute i skogen. Bam. Nailed it.

Motor Cykel klubben "Donalds"

Ja, och sen plockade jag kaveldun, och fick användning utav min medhavda svampkniv. Win.

Kaveldun har jag varit förtjust i ända sedan min bästa vän Gujes mamma hade tagit in såna och placerat torkade i en vas i ett hörn av deras smakfulla 60-tals lgh belägen på övervåningen i en 1,5-plans villa i min barndoms byhåla. Mamman, som heter Svea, förklarade ytterst tydligt för oss barn att vi absolut inte fick peta på själva kavlarna för då skulle dunen komma i oordning och explodera. Miljarder små frön överallt.

Läsekretsen kan säkert räkna ut att den 5- eller 6-åriga versionen av mig, självklart tog tillvara första bästa obevakade ögonblick, och gav alla kavlar en rejäl kram med mina små klåfingriga nävar.

Till min stora besvikelse exploderade de inte :( Men det kanske går bättre nu? Hehe.

Frö-granater

Tålamod

Låt oss säga att du har råkat på en rejäl bergknalle, och att du av någon anledning känner att du vill förinta den. Eller kanske bara förminska. Någon slags åverkan.
Men samtidigt är du lite mañana. Det är inte så att det brinner i knutarna. Du är väldigt chill.
Dock kvarstår faktum. Förr eller senare ska den där bumlingen få sig en omgång.

I sådana fall har jag ett förslag! Plantera ett frö i nära anslutning till den misshagliga bergsformationen, lämpligen av sorten som så småningom växer upp till ett liknande träd som på bilden här. Sen är det bara att vänta 60, 70 år. Kanske 80.

Ta-daaa!