Meh.

I morse vaknade jag inte av att min mobil stämde upp med sin fridsamma larmsignal. Det är nåt slags klockspel på hyfsat låg nivå. Jag vill bara vakna, inte bli ihjälskrämd. FYI.

Istället började jag drömma att jag var ute på stan och gick med mobilen i näven, och även i drömmen började den spela sin lilla trudelutt. Varpå drömjag försökte stänga av den, OCH DET GICK INTE! Drömjag verkligen kämpade som en galning för att få stopp på ljudet men det var helt omöjligt.

Behändigt nog förvandlades iPhonen  (i drömmen) till en Nokia, så att drömjag kunde plocka isär den och ta ur batteriet. MEN INTE ENS DET HJÄLPTE! Och när mobilen monterats ihop igen gick det självklart fortfarande inte att få stopp på den.

Vid det här laget var drömjag helt förtvivlad/fly förbannad.

Och precis då vaknade jag, precis lika förbannad och förtvivlad som drömjag. Adrenalin etc kan tydligen inte skilja på dröm och verklighet. Sjukt irriterande. I vilket fall så tänkte jag verkligen inte gå upp förrän förbannelsen gått över, så jag snoozade mobilen. TRODDE JAG, men i själva verket stängde jag av den...

Vaknade sedan ca 3 minuter innan bussen jag planerat åka med skulle gå. Bestämde då tjurigt att inte gå upp förrän bussen passerat huset, somnade om, och tvingades sedan slå nytt rekord i tandborstning etc för att inte missa nästa buss också. Hade det inte varit för den vänskapligt sinnade chaufförens tålamod hade jag inte hunnit med den bussen heller, trots min vildsinta spurt mot hållplatsen.

...

Ibland känns det som om mitt undermedvetna driver med mig.