Goda utsikter

Här sitter Tomas "Tompe" katt i fönstret och ser mycket smalare ut än vad han är. Hurra för vidvinkel tänker han säkert.

Och här sitter Miriam i ett annat fönster och tänker att kameran alltid lägger på några hekto.

Båda verkar tycka att den nya mattanten är rätt OK. Men den där hunden är bara überläskig!

Nåja, vi får väl se. Det ska nog gå att samexistera.

Från Djursholm till Byhåla, utan returbiljett

Det här är Tomas, 13 år a.k.a. Tompe

och det här är Miriam, 6 år.

Känns bra med katter i huset igen. Hoppas på bättre bilder snart, när de chillat lite. Det är ju en stor omställning från den eleganta Stockholmsförorten till det mer rustika Byhåla...

Humor? Eller bara hu?

Jag tycker nog att det är lite kul. Man kan skoja om allt. Eller inget.

Samantha eller Indy?

Ja, fråga inte mig. Allt jag vet är att den här anatomiskt anpassade järnsitsen, med tillhörande slåtterbalk, är tillverkad av The Plano Manufacturing Co, Chicago U.S.A.
För så står det i ganska tydlig relief (hur var det nu, Zonic & Microbski?) längs med kanten på sitsen.
Och det som sticker upp ur snön i bakgrunden är helt ovidkommande blåbärsris. Ovanpå snön ligger granbarr och försöker verka strössel. Det är väl vårkänslor eller så.

"NU: ännu bättre" och detaljer

Började titta på True Blood, med en hel del förhoppningar då, med tanke på Twilight etc. Nå, hur var då första avsnittet? Jo, det var segt. Men inte helt hopplöst. Mer: "ok jag kollar avsnitt två också, men då får det allt bli bättre skjuts på det hela!"
Och då blev det det! Yay! Omsorg om detaljer! Vilka - som vi alla vet - är de små, små som gör 'et.

Och om man jobbar på sågverk måste man väl bara uppskatta den nya, förbättrade "hip-to-be-square"-furan? Måste ju vara så himla mycket mer lättjobbad än den gamla cylindriska sorten.

Jag lider med dig

Den plågade Ziddy beklagar sig...

och jag skriver ett nytt inlägg istf kommentarssvar

Svar på tal - fast inte

Men "bild på bild" låter fel, liksom "bildsvar på bild", om nu nån läser högt. Men nu, till saken:

I den här bloggen finns en bild på en dam i choklad, och när jag såg den bilden tänkte jag: " det var väl inget, kolla här!" och sen visualiserade jag ungefär dessa bilder. Med en chokladfontän. Etc.

Inte lätt att se, men i bakgrunden finns förberett marshmallows, fruktbitar, mm uppträdda på pinnar så att man skulle kunna inmundiga chokladen elegant. Men om man ändå har ett tomt vinglas...


Or, just let's drop all pretenses, and go all the way?

"Hell, yeah!" Är man en sann chokladälskare, så är man. Det är inte vackert, men det är äkta.

Dagens hjältinna i byhåla

Ja, det är självklart jag. Varför skulle jag annars skriva om det?

Var ute en sväng med lilla 7 efter att ha tvingats arbeta flera timmar (5) på en lördag.
Kom på att jag glömt jobbmobilen, och tog därför en kort runda. (måste ju svara i mobilen när jag har beredskap)

När vi var på väg mot en behändig genväg bakom ett sophus (tror jag? eller en liten, liten tvättstuga?) hörde vi några lekande barn som inte verkade ha så kul. "hjälp" "mamma" "pappa" ropade de, fast inte särskilt desperat.

Seven och jag brydde oss väl inte så där överdrivet, men när vi kom inom synhåll, blev barnen med ens målinriktade. Det var två flickor (kanske 5 år?) och en pojke på typ 3 ungefär. Flickorna frågade om jag kunde hjälpa till, för pojken - Rasmus - hade fastnat i snön. Eftersom jag just häromdagen tänkte på hur eländigt det var när jag själv inte hittade hem i min första Byhåla, för att alla hus var likadana, och jag satt i en snödriva och grät utan svavelstickor, skred jag genast till verket. Knöt fast Seven i en vädringsställning, och placerade en grönrutig påse diskret bredvid, och sen gick jag nerför sluttningen och förklarade att jag ska hjälpa till!

När jag kom fram ställde sig Rasmus upp, och jag blev lite besviken: "Åh, du kom upp ur snön själv" "Vad duktig du är" lade jag pedagogiskt till. Lille Rasmus mumlade något som kan ha varit att han inte hittade hem, fast det var svårt att höra. Men när jag vände för att gå tillbaka sa han: "Du ska hålla" och sträckte fram en blöt vante. Jag greppade hjältemodigt hans lilla näve. Flickorna sa att Rasmus hade gått vilse, så jag frågade Rasmus om han visste var han bodde.
"Ja" sa Rasmus "hemma"
Oslagbar logik. Fast flickorna förtydligade: "Han bor i ett hus"

Jag tänkte att det var väl en himla tur för fastknutna Seven att det inte är så kallt, för nu lär jag väl vandra runt med ungarna i Byhåla hela dagen i jakten på ett hus med Rasmus hem i.
Men när vi gått halvvägs uppför den lilla slänten kände Rasmus igen sig, och släppte taget. Sen började han diskutera monster med sina tjejkompisar och sen var de tillbaka i sin lekvärld igen.

Helt uppfylld av min egen förträfflighet återvände jag till Seven och så gick vi hem igen. Med påsen, som vi slängde i soptunnan.

~ The End ~