översta bilden föreställer "Bride of Frankenstein" - den nedre moi, åkandes en sk attraktion på Gröna Lund, och samtidigt görande sig själv till allmänt åtlöje. Ungefär som Totte med sina löjliga öron.
Nog om detta. På senare år har jag, er vän på nätet, funnit att det skänker en enorm frid att stillsamt flyta omkring i hav, sjö eller å. Inte simbassänger, det är möjligen ok för motionens skull, inte mer. Men i moder naturs egen blöta famn kan man finna halvnirvana. Sanning. Vi är inte enbart hänvisade till att strutta omkring på jordskorpan, vi kan plaska i vatten också.
Däremot luft är ju knepigare. Som liten var jag övertygad om (bland annat, jag hade många övertygelser) att om man verkligen ville så skulle det gå att lära sig flyga. Numera är jag dystert medveten om aerodynamikens lagar.
Sålunda var jag inte det minsta beredd på vad som väntade när jag och Microben äntrade Gröna Lunds senaste åkbegivelse, "Eclipse" - "världens högsta starflyer" - en slänggunga som hissar upp folk till 121 meters höjd varifrån de hänger och slänger med en top speed på 70 knyck i små säten fästa med 8 meter långa kättingar. Nästan exakt samma design som den gamla vanliga, bara högre. Och med ett extra säkerhetsbälte, så inte nån får för sig att klättra ur. Man fick lust med det när maskineriet började hissa upp oss. Inte så lite läskigt faktiskt.
Men ungefär halvvägs upp så bara släppte det, och jag insåg att närmare än så här kommer jag aldrig min gamla dröm om att flyga för egen maskin. Fråga microben! Hon kan vittna om mina saliga små uttalanden där uppe i högan sky. Det var precis som jag hade föreställt mig att det skulle vara när jag äntligen lärt mig flyga; fridfullt, vinden i ansiktet, eufori, känslan av att vila i luften. Rekommenderas! Högsta betyg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar