Gör man då en grimas eller himlar med ögonen eller grymtar irriterat, då dräglar de av lycka och sväljer all sin överskottssaliv så fort de nånsin förmår, för att mästrande kunna utbrista: "det är korrekt svenska" och därmed insinuera att det andra sättet är fel. DET ÄR DET INTE! I själva verket är bruket av omständig äldre än det av omständlig, som faktisk är en tyskinfluerad form.
Inget ont om tyskar. Mer än att de stjäl alla handdukar och bygger fort av solstolar på alla turistorter där de förekommer, men deras språk är verkligen inget att ta efter. Man blir deprimerad av att tala tyska. Uttalandet av orden vrider ansiktet i dystra grimaser och lurar somatiskt psyket att deppa ihop. Det är sant! Googla själv får du se.
Jag vill inte vara tysk. Inte heller tyskinfluerad. Hellre brittisk. Helst en britboy, lite hipster, lite anarkist. Men jag är ju kvinna, så i nästa liv kanske. Brittisk extra torr humor! Det, mina vänner, är inte det minsta "omständligt" och inte det minsta tyskt. (don't mention the war)
Fast i Scotland kunde jag tänka mig att vara kvinna. Jag skulle ta på mig min något nötta, men älskade aftonklänning, och frasande vandra nerför den magnifika trappan på väg till aftonens dinerande. Vi har inte mycket pengar, men är lyckliga... Och vi har en massa får och vackra ägor och så vidare. Vi? Ja, förmodligen knallar det runt en snubbe i kilt och gör mig knäsvag. Ja titta! Han ser ut som en något yngre Sean Connery! Wo-hoo!
Men jag förirrar mig bort från ämnet, och det är Rosamunde Pilchers fel. Dags för slutklämmen:
Det jag ville komma fram till är att det finns ett undantag. Att stava OMSTÄNDIGT med ett helt överflödigt L i, det är omständligt.
*) förkortning av weblog ju. Det där extra B'et har jag ingen aning om hur det klibbade fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar