men va f...

Om nån kommer ihåg Putte Blad och Gullan Glad så behöver denna någon inte använda den här länken men alla andra kan ju fräscha upp minnet om de vill?

Anyway så var det ju väldigt tidigt på våren som jag fick för mig att skaffa vandrande blad. Och skillnaden mellan vandrande blad och pinnar är ju då bland annat att bladen har sex, medan pinnarna klonar sig själva. (väldigt snabbt också)
Eftersom Putte kvistade iväg till de sälla jaktmarkerna ganska snabbt så hade jag inte stora förhoppningar om att det skulle kunna bli småbladigt i terrariet. Men Gullan satte igång och la ägg lång efter Puttes frånfälle. För att vara helt sanningsenlig så "la" inte Gullan sina ägg, hon sprätte iväg dem. Jfr "Priscilla Queen of the Desert" för att få en uppfattning om hur det - på ett ungefär - gick till. Framåt sommaren var Gullan så utmattad av sina övningar att hon bah dog.
Och därmed var det slut på den bladiga eran i Byhåla, tänkte jag.
Men där hade jag fel, för den tog inte slut förrän idag!
Se bilden ovan som föreställer Puttes och Gullans lilla barn, knappt 7 mm lång, h*n fick namnet "Puttan Blag", fast postumt, eftersom det korkade lilla krypet smet ut ur terrariet och gömde sig i vattenkokaren...
Teét smakade jättekonstigt.
Haha, nä jag bara skojar. Det smakade som vanligt.
Hahaha, skojade igen! Kanske.

Ja, och utöver det så är det höst. Say no more nudge nudge.

årets skörd

Om jag fick välja skulle jag nog mest odla tistlar, som är både snygga och lättodlade! Men jag får ju inte bestämma. Min tomt är invaderad av vilda och förvildade växter som gör ungefär vad de vill. Jag är maktlös! Nästan.

Men här är årets potatisskörd :-) Odlade av mig själv med flit i komposthögen. Avkastningen var väl inte sådär våldsamt hög. Tror det var kanske 2 kilo sättpotatis? Skörden är på högst 3 kilo. Men räknat i antal så blev det jättebra! En del potatisar var som körsbär, hehe. Blev helt svettig av skördearbetet, slitsamt att vara lantbrukare.

Burka. Högsta mode - eller "haute couture" - för hästar i Byhåla med omnejd.

Två busfrön, som - drygt 30 år senare - sågs på Globen häromsistens, still going strong.

sent än aldrig

Min storasyster kom hem med den här singeln, vi delade rum, och hade köpt en stereo för våra sparslantar nåt år tidigare. Det var en riktig ruggig skivspelare med handtag på sidan, och stereohögtalarna kunde fogas ihop och snäppas fast ovanpå som ett lock: en sk resegrammofon. Sen var det bara att knalla iväg med sin portabla musikspelare i näven och - naturligtvis - montera ihop eländet igen, så kunde man spela vilken musik man kände för. Om man hade ett vägguttag i närheten, eller en lång skarvsladd. Och om man tagit med sig sina skivor. Av vinyl.
Den kostade typ 200 kr vilket förmodligen motsvarar en hyfsad 40 tums flatscreen LED-teve i dagens penningvärde. Ljudkvaliten var klart sämre än Clas Ohlsons 199 kronors mp3spelare - som dessutom har en bildskärm, tar sjukt mycket mindre plats och har såväl musik som kraftkälla inbyggd. Det där med bättre förr stämmer inte på allt. Särskilt inte teknik.

Det jag kommer ihåg är att jag tyckte omslaget var så fult. Min syster (som var cool och inte geekish som jag) förklarade att det här är bästa musiken någonsin. Det trodde inte jag på, så jag fnös väl föraktfullt eller nåt.

Så här lät det: mindboggling

Eftersom skivan kom ut -73 måste jag varit fjortis. Men som jag kommer ihåg det känns det mer som om jag var tolv. (Fast det gör det iofs rätt ofta, även nu :-) Så fort jag hade chansen (= ingen såg eller hörde) spelade jag den här singeln. Hela sommaren. Den gick rakt in i solar plexus och beam'ade iväg mig till ett annat universum. Jag var helt försvarslös. När låten var slut vaknade jag till bara såpass att jag kunde dra pickup-armen åt höger för att starta skivtallriken igen, och sen försiktigt släppa ner nålen i spåret. På den tiden kunde man spela sönder skivor. Vinylen nöttes ut.

Så jag köpte hela albumet. Kolla vilket snyggt skivomslag! Med en volvo-symbol istf o-et i Bowie. Bara en sån sak. Och Twig-the-Wonderkid som dekorativ sidekick(a).

Och inte förrän helt nyss, när iPhonen slumpade fram mitt gamla favoritspår, upptäckte jag vilket instrument som står för det grymt suggestiva introt.

Jag LOL'ade på riktigt. Min första stora musikupplevelse, och bara knappt 40 år senare: mitt första instrument!

Bwahahahaha! Snacka om sen i starten, på alla tänkbara sätt.

Mitt liv som trollslända

Om jag var en trollslända, och därmed varit en ganska ful larv i flera år, då vete sjutton om jag skulle ägna mig åt speed-dating de futtiga dagar eller möjligen veckor som är själva finalen på livet för såna häringa varelser. Jag skulle nog bara flyga!

jag har varit på fotografiska idag

Men jag tror inte man får plåta bilderna på utställningen. Fast när två teenbrudar helt coolt gick runt och tog kort på det ena fotot efter det andra så vågade jag mig på att som hastigast slita upp iPhonen och ta denna suddiga bild på den osynlige mannen.

Är det här konst? Jag är mkt tveksam. Det är mer som ett festligt jippo. Lite som tomten i Amelie från Montmartre. Och han, konstnären, ÄR han verkligen konstnär? Eller är han en snubbe med en idé, som lägger ut själva skapandet på kommission, och ger sig själv en cameo i bilden. Det är inte han som genomför målandet, den här varianten på trompe l'oeil, han blir bara målad på. Det är säkert han som väljer motiv etc, men förmodligen inte han som knäpper bilderna. Och skulle det vara han, mha självutlösare eller fjärrutlösare, då är det bara fånigt.
Bilderna i sig är inte märkvärdiga, så utan gimmicken med den osynlige mannen så skulle de inte hängas på många väggar.

Däremot vågade jag dessvärre inte smygfota i salen med Mapplethorpes bilder. Och för snål för att köpa någon av böckerna...


Jag blir nästan alltid imponerad av att en sketen mobilkamera kan ha så pass bra kvalla på bilderna. Men det som retar mig är att den inte tar med allt som syns på skärmen när man knäpper. Här hade jag hoppats få med nedre hörnet av fundamentet, ju :-(

Tur att jag gillar tåg! För jag åker ju ganska ofta. Tågen på bilden är dock inte mina favoriter.

Arlanda Express ser ut som ett fängelsetåg från en brittisk sci-fi teve-serie från 80-talet. (Nej alltså jag har aldrig sett någon brittisk sci-fi teve-serie från 80-talet i vilken det finns ett rullande tåg-fängelse, jag bara känner på mig att om det hade gjorts en sån serie så skulle tåget sett ut som Arlanda Express)

Dubbeldäckarna. Fångtransport. Ståtliga och välväxta människor får knappt plats. Obekvämt. Toaletterna är ofta ur funktion, och även när de funkar stinker det om dem. Spelar ingen roll om det är nystädat. Urk. Man skulle kunna tro att någon sitter och rensar något kilo ankomna räkor någonstans i vagnen.

R.I..P. Tompe

Tompe kom till Byhåla 2009 på våren. Han var en stor personlighet i en liten fluffpälsad kattkropp. Han blev 16 år. Det är så tomt utan honom.

skogen

Jag trodde inte att så här små smultronplantor producerade bär. Där hade jag allt fel. (Alltså, den är sjukt liten! Bladen är mindre än klöverblad, och då menar jag sån här liten klöver som växer i gräsmattor. )
En annan sak som jag hade fel om var det här med att odla hemma. Smultron från skogen som rycks upp och planteras om hemma i trädgården i byhåla växer visserligen och frodas, och det blir en hel del smultron. Men inte goda! Fet lerjord är inget för smultron. Det ska vara magert, mest grus och mossa tydligen.
Iaf, Seven och jag försöker hitta lättillgänglig skog för ömfotade gamla tanter. Skogen vi brukade gå i är nu skogsbrukad + vindfälld, så den har vi gett upp. De fina stigarna är ett minne blott.
Den nya skogen var full av supergoda smultron, säkert 2 dl stoppade jag rakt i gapet, och det var ingen lång promenad vi gick heller; det var inte så fotriktiga stigar som vi hade hoppats. Men, iaf, nom nom nom de smultron.